saknad...
För ett och ett halvt år sen lärde jag känna Gustav. Han blev min vän och har sen dag 1 legat mig så varmt om hjärtat. Gustav var en ganska så ensam man, men som var så nöjd med det han hade på nåt vis. Han var alltid glad när vi sågs.
Från början var det så att han valde vårt företag som då skulle hjälpa honom att städa hemma och eventuellt handla lite och sådär. Och det blev så att det blev jag som gick till honom.
Han berättade ofta för mig om sina resor, om allt han hade varit med om i sitt liv och han berättade det med en sån värme. Han hade stora planer för framtiden. Han skulle hitta en ny lägenhet och så skulle han flytta. Så fort hans ben blev bättre sa han.
Gustav frågade mig, nästan varje gång, om jag inte kände någon tant som han kunde träffa. Någon som han kunde dela sitt liv med, någon som kunde följa med honom ut och resa, äta middag med honom osv. Jag försäkrade honom varje gång att jag verkligen höll utkik och jag lovade att så fort jag hittade en tant i lagom ålder så skulle jag säga till.
Jag tog mig alltid tid att fika, vi satt alltid nån timme efter det att jag hade städat och pratade. Om allt möjligt.
Jag minns med sån värme de gånger då jag lagade mat åt honom och vi åt kvällsmat tillsammans. Han tittade på mig och log och sa; "åh anna om du bara visste hur annorlunda och så mycket godare det smakar när man äter tillsammans med någon. "
Kring jul och midsommar, ja påsk med för den delen så åt vi tillsammans. Jag åkte och handlade sen delade vi på notan, och så åt vi tillsammans. Han drog fram sin gamla, med betoning på gamla, kamera och tog ett kort på mig och sa att han ville föreviga stunden.
Sen hände det som jag har varit så rädd för, han gick och trillade hemma i lägenheten och slog sig illa. Då hamnade han på sjukhus med ganska så omfattande skador. Jag åkte in för att hälsa på honom, och han sken upp och gav mig en sån där härlig kram.
Sen blev han förflyttad och plötsligt så fick jag inte veta något längre när jag ringde. Dom hänvisade till sekretessen. Och ja - jag vet om att den finns och att jag egentligen hade rätt att veta. Men det gjorde så ont. Dom frågade vem jag var...Och ja...vem var jag egentligen...Gustavs vän...Och då fick jag ingenting veta...
Han kom hem för en vecka sen, svag och mycket sjuk.
Han hade vak hos sig dygnet runt. I torsdags var jag hos honom och hälsade på. Det gjorde mig så ledsen att se honom så svak, blek och mager. Det var inte min Gustav som låg där...Han hade stunder av medvetenhet och när han tittade upp emellanåt så strök jag honom över håret och berättade att jag var där. Han kramade min hand så hårt, nickade och log. SEn somnade han igen. Vetskapen att han visste att jag var där, kändes så skön.
I fredags var han sämre och hade långa andningsuppehåll. En god vän till mig som jobbar inom hemtjänsten satt vak hos honom och det var så skönt. Skönt att veta att det var hon - eftersom han var trygg med henne - men oxå för att jag kunde sitta hos honom, jag kunde vara ledsen och krama honom...
När jag gick därifrån på kvällen så gav jag honom en puss på pannan och kramade om honom. Jag kände att det var sista gången jag såg honom och det gjorde mig så ledsen. Och så blev det. Han somnade in i lördags.
Jag vill tro, jag önskar att han är med sin fru nu. Jag tror nog att han tittar ner ibland, och att han vet att jag tänker på honom, och att jag saknar honom. En dag ses vi igen. Och tills dess - tack för vår tid Gustav 
Jag stämplar ut, tack för titten!
