Anna & Knäckebröderna

Mitt huvud snurrar av tankar idag. Jag vet varken ut eller in. En del av mig tycker att det är viktigt att förlåta. Men kan man förlåta allt? Kan man säga " jag förlåter dig" och mena det fullt ut? Om en människa har gjort en illa, på alla sätt som  är möjligt, kan man då verkligen från hjärtat förlåta? Är det  lättare att förlåta om man vet att personen som har gjort en illa, inte är frisk och kanske inte alltid agerar på ett "normalt" sätt? Och om jag förlåter, kan jag då börja om? Kan jag då lägga det bakom mig? Och om jag förlåter, gör jag det för den personens skull, eller för min egen?
Mitt hjärta blöder, det gör ont och jag vet varken ut eller in. Jag är livrädd. Livrädd för att komma dit hän igen där jag tappar allt mitt självförtroende och där jag inte tror att jag är värd nånting.  Där jag lägger all skuld på mig själv igen och där jag känner mig maktlös. Men saknaden är också stor, saknaden efter det normala, saknaden efter att känna mig älskad...ovillkorligt. Jag tror, att jag måste nog inse att jag aldrig komma kunna känna de känslorna, inte från den personen iallafall, men jag kan kanske få något annat. Jag kanske kan få känna lite...Och det kanske är värt det...


Nog om det...

Hampus verkar må bättre igen - tack o lov. Det är så hemskt när ens små hjärtan är sjuka och man inte kan göra nånting som får dem att må bättre.
Lycka - det är min familj och mina vänner.

Jag stämplar ut, tack för titten!