Anna & Knäckebröderna

Idag har jag äntligen fått träffa min goa farbror som jag hjälper via kommunen. Gustav heter han, han är en 85-årig helt fantastisk farbror. Det gör ont i mitt hjärta när jag tänker på att han alltid sitter själv, det är jag eller hemtjänsten som hälsar på honom, och man kan kanske inte direkt säga att hemtjänsten "hälsar på" i den bemärkelsen. Förra veckan köpte jag med mig en semla och vi fikade tillsammans, och idag frågade han om jag  ville dricka lite kaffe med honom och det ville jag ju såklart. Idag var jag lite tidspressad eftersom jag hade en date med Jossan i stan på eftermiddagen, så när han ville erbjuda mig ytterligare en kopp var jag tvungen att tacka nej, varpå jag får till svar" jahaa, du måste iväg...ja ja det gör ingenting, jag är van att dricka kaffe själv". Det var som att sticka en kniv i hjärtat på mig, arma människa. Det som gör så ont i mig är att han är så ensam, ingen som ger honom en kram eller som bara vill lyssna på allt vad han har att säga. Jag försöker att ta mig tid och lyssna. Jag ger honom en kram när jag går, och han håller kvar länge länge.




Just nu mår jag galet illa, jag vill inte bli sjuk! Lina ligger hemma och är dunderförkyld så jag har verkligen inte tid eller möjlighet att bli sjuk nu, så positiva tankar ska tänkas nu!

Jag stämplar ut, tack för titten!