Dammigt värre
Nu är det så där rysligt länge sen jag skrev igen, tiden bara försvinner och jag hinner inte med nånting längre känns det som. Jag går till jobbet varje dag kl 8, och i ett svep så är klockan 4 och det är dax att gå hem igen. Det är fantastiskt att det är så och inte på andra hållet, att tiden bara masar sig fram och det känns som en evighet.
Äntligen så är broschyren som går ut till alla i kommunen ( till dem som söker bistånd dvs, de över 67 år) och äntligen så kan dom välja oss oxå som utförare i kommunen. Känns jättehärligt, nu känns det som att det är på riktigt äntligen.
Vi har fått 3 städjobb, det är ju inte min högsta önskan att få göra det MEN jag är så tacksam för alla uppdrag vi får i företaget så jag bara tackar och tar emot.
Vi ska städa kontorshotellet som vi jobbar i, och jag insåg efter första städningen som var igårkväll, hur stort detta kontorshotell faktiskt är.
Det är fördelat på 4 timmar i veckan, och då blir det ju så att när vi gör det tillsammans så gör vi det på 2. Men jisses vad trött jag var när jag kom hem igår, helt slut!
Värsta träningspasset.
Barbro, som vår underbara lilla gumma i skogen heter, henne träffar vi med jämna mellanrum och det är jag så glad för. Mitt hjärta brinner verkligen för henne och jag är så glad att jag har träffat henne.
Det är en människa med ett sånt stort hjärta och som bara lyser godhet. Och så är hon alldeles ensam. Hon har ingen.
När jag fick tanken om att starta företag så var det precis en Barbro som jag såg framför mig. Jag tänkte på alla de ensamma tanter och farbröder det finns, som inte har någon att prata med. Jag önskade så innerligt att få träffa en av dom och få kunna göra en skillnad för honom eller henne. Och det har jag möjlighet att göra nu. Mitt största problem när det gäller Barbro är att det tar emot i hela kroppen att skicka en faktura, jag vill ju så gärna bara hjälpa henne med allt. Sen inser jag ju samtidigt att hur ska jag kunna överleva med mitt företag om jag aldrig ska fakturera..Barbro får nog bli ett undantag känns det som, och det funkar ju tills nästa tant kommer och jag ska känna lika mycket för henne. Det är verkligen en utmaning det här. Men jag är så tacksam för att jag har möjlighet att göra det.
Sen när det kommer till bokföringsbiten så får jag ont i magen. Jag kan verkligen ingenting om det och det stressar mig nåt väldigt. Jag vaknar på nätterna och kan inte somna om igen, allting snurrar och jag känner att jag håller på att tappa fotfästet. En väldigt obehaglig känsla. Jag har underbara vänner omkring mig som har lovat att hjälpa mig, men det är ändå känslan av att inte kunna, att inte förstå, att inte ha kontroll som gör mig så frustrerad. Jag känner mig så fruktansvärt korkad.
En liten uppdatering om vad som händer omkring mig, mer kommer inom kort.
Jag stämplar ut, tack för titten!
Äntligen så är broschyren som går ut till alla i kommunen ( till dem som söker bistånd dvs, de över 67 år) och äntligen så kan dom välja oss oxå som utförare i kommunen. Känns jättehärligt, nu känns det som att det är på riktigt äntligen.
Vi har fått 3 städjobb, det är ju inte min högsta önskan att få göra det MEN jag är så tacksam för alla uppdrag vi får i företaget så jag bara tackar och tar emot. Vi ska städa kontorshotellet som vi jobbar i, och jag insåg efter första städningen som var igårkväll, hur stort detta kontorshotell faktiskt är.
Det är fördelat på 4 timmar i veckan, och då blir det ju så att när vi gör det tillsammans så gör vi det på 2. Men jisses vad trött jag var när jag kom hem igår, helt slut!
Värsta träningspasset.
Barbro, som vår underbara lilla gumma i skogen heter, henne träffar vi med jämna mellanrum och det är jag så glad för. Mitt hjärta brinner verkligen för henne och jag är så glad att jag har träffat henne.
Det är en människa med ett sånt stort hjärta och som bara lyser godhet. Och så är hon alldeles ensam. Hon har ingen.
När jag fick tanken om att starta företag så var det precis en Barbro som jag såg framför mig. Jag tänkte på alla de ensamma tanter och farbröder det finns, som inte har någon att prata med. Jag önskade så innerligt att få träffa en av dom och få kunna göra en skillnad för honom eller henne. Och det har jag möjlighet att göra nu. Mitt största problem när det gäller Barbro är att det tar emot i hela kroppen att skicka en faktura, jag vill ju så gärna bara hjälpa henne med allt. Sen inser jag ju samtidigt att hur ska jag kunna överleva med mitt företag om jag aldrig ska fakturera..Barbro får nog bli ett undantag känns det som, och det funkar ju tills nästa tant kommer och jag ska känna lika mycket för henne. Det är verkligen en utmaning det här. Men jag är så tacksam för att jag har möjlighet att göra det.
Sen när det kommer till bokföringsbiten så får jag ont i magen. Jag kan verkligen ingenting om det och det stressar mig nåt väldigt. Jag vaknar på nätterna och kan inte somna om igen, allting snurrar och jag känner att jag håller på att tappa fotfästet. En väldigt obehaglig känsla. Jag har underbara vänner omkring mig som har lovat att hjälpa mig, men det är ändå känslan av att inte kunna, att inte förstå, att inte ha kontroll som gör mig så frustrerad. Jag känner mig så fruktansvärt korkad.
En liten uppdatering om vad som händer omkring mig, mer kommer inom kort.
Jag stämplar ut, tack för titten!
Kommentarer
Postat av: nina
jag finns här och hjälper dig med bokföringen gumman, oro dig inte!! massor med kärlek till dig från mig. /nina
Trackback
