seperationsångest
Hampus var ju hemma halva förra veckan, feber i onsdags men sen mådde han rätt så bra tors och fre, men fick ändå stanna hemma för att bli ordentligt frisk.
Idag när jag lämnade honom så funkade det först bra, vi sa hejdå och kramades. Sen hör jag nån som kommer springande bakom mig och tårarna sprutar " mamma mamma, lämna mig inte!!!". Där står Hampus och är alldeles förtvivlad. Det är så hemskt att se sitt älskade barn så ledsen. Jag vet inte vad det är som gör att han blir så upprörd och att han inte vill att jag ska gå.
Det är två snickare som är där och jobbar varje dag, dom lägger nytt tak. Och såklart så håller ju nästan alla grabbarna i klassen på att retas med dessa snickarna. Dom ropar på dom och kallar dom både det ena och det andra, vilket resulterar i att snickarna ju "busar" tillbaks.
Då säger Hampus att han är rädd för dom och att dom har kallat honom för ko....Hm..
Jag försökte då förklara att det är ju bara som dom skojar och att det inte är så allvarligt, men Hampus kunde inte riktigt ta in det.
Han har blivit bra kompis med en kille som heter Erik, och lyckligtvis så kom han gående så då bad jag honom att ta Hampus med sig, och att dom kanske kunde leka nåt och det nappade Erik på med en gång.
Då torkade Hampus sina tårar och så fick jag en lång kram till, sen gick jag.
Och gissa om man mår dåligt?!
Jag ringde nu på morgonen till skolan för att höra hur han mår och enligt fröken så mår han bra och är glad. Jag kan andas ut..tack o lov.
Efter en skön promenad med min goa vän Maria, ska jag nu slänga de lurviga i min underbara säng där jag ska sluta mina ögon och drömma om hur det hade varit om det inte fanns något ont i världen. 
Jag stämplar ut, tack för titten!
åh....jag känner igen det...vet precis hur det är och vet vad jag har att vända när det är dags för skolan för Elias igen...har ju varit hemma så länge nu....kram!
