Anna & Knäckebröderna

Då var det måndag igen, jisses vad tiden går fort.
Vi hade besök av våra goda vänner Johan o Eva och deras 3 barn i helgen. Det var så himla mysigt och åter igen - tiden går så fort och plötsligt så var det dax för dom att åka hem igen. Vi ses inte så ofta, dom har mycket och vi har mycket, men när vi väl ses så är det som det vore igår. Äkta vänskap kallas väl det =)

Igår var vi en sväng till Lund, var tvugna att handla lite på apoteket och dom har ju inte öppet på söndagar i vår lilla håla så det blev till att bege sig till stan. Jag passade på att tända ljus på mormor o morfars grav oxå. Fastän det är över 1 1/2 år resp 2 år sen dom gick bort, så känns det ändå så overkligt att stå där vid graven och tänka att dom inte finns mer. Morfar skötte graven när mormor hade gått bort och det var väldigt viktigt att det skulle vara räfsat och ordentligt. Så det gjorde vi såklart. Malte hjälpte till med räfsan i högsta hugg. Jag sa till honom att "nu tittar gamlamorfar ner från himlen och ler, för att du är så duktig o hjälper till".
Då tittar Malte upp mot himlen och håller på att ramla baklänges, sen ler han nöjt.

När vi kom hem gick vi en lång runda i skogen, det är så härligt en höstdag som igår att vara ute o gå. Tar man någonsin med kameran? Svar nej...Alla bilder, eller ja nästan iaf, är tagna hemma. Hur tråkigt är inte det då?

---

Jag funderade på en sak när jag cyklade till jobbet idag - det här med komplimanger...Jag är urusel på att ta en komplimang. Det knäppa i allt är jag faktiskt tänker att den som säger nåt snällt inte riktigt menar det..Jag vet - det är knäppt.
Igår träffade jag min vän Jeanette som då säger till mig att hon tycker att jag har jättefina stövlar. Istället för att bara säga " Tack!", så säger jag. " Tycker du?! va? ja...fast dom är ju lite si och lite så...". Jag blir så trött på mig själv ibland. Vi ska inte snacka om ifall jag mot förmodan skulle få en komplimang för hur jag ser ut, då tror jag definitivt inte på personen.
Mitt "friska" jag kan ju då tänka att varför i hela friden skulle människan ge mig en komplimang om hon inte menade det?? Vad får hon ut av det liksom?
Men sen kommer då den andra sidan fram och tänker " ja eller hur att hon tycker att jag är fin i håret, hon säger nog bara det för att hon tycker synd om mig, för att hon egentligen tycker att jag är skitful och så ska hon ge mig lite hopp om mänskligheten, ge mig lite tro på mig själv iaf.."
Jag vet - knäppt...Tur att detta är min blogg och att jag får skriva vad jag vill! hahaha...


Jag stämplar ut, tack för titten!