Skoltajm
Idag är Hampus själv på sin nya skola mellan 9 och 11. Han började fråga vid 7 tiden om vi inte skulle cykla snart.
Vi stod en stund utanför innan vi blev insläppta och det är så roligt o se alla dessa förväntansfulla barn. Det spritter i benen och speciellt killarna sprang och klättrade överallt. Typiskt pojkar i den åldern.
Hampus gick in som om han hade gått på den skolan i flera år och gav mig en snabb kram och sen tyckte han att jag kunde gå, det här fixar ju han liksom.
Jag skulle så gärna vilja vara en liten fluga på väggen så jag fick vara med o se dom.
Tillbaks efter att ha hämtat en sprudlande glad Hampus. Han kom skuttande emot mig och var så lycklig. " Jag har fått två-nä tre nya kompisar mamma, det har varit jätteroligt idag!"
Åh som det värmde i mitt lilla hjärta att få höra det. Nu måste han bara gå å längta hela sommaren.
Det är ganska många föräldrar som man kände igen, jag vet inte direkt varifrån men det är väl från simskolan eller Ica eller nåt sånt.
Det skulle vara så roligt o veta hur andra ser mig, alltså om tex en av barnens föräldrar skulle säga att hon el han kände igen mig och sen då skulle beskriva mig. " men åå du vet hon med fräknarna" eller "du vet hon som har så kass hållning och verkar helt vimsig". eller "hon som alltid flåsar så in i bänken när hon kommer cyklande" Så svarar hennes man" jaaaja det vet jag precis vem det är!"
Stackars Malte mus blev jätteledsen när han insåg att jag inte skulle ta honom med mig när jag hade lämnat Hampus, han grät alldeles förtvivlat och ropade efter mig att han ville följa med mig. Hur hemsk känner man sig då? Stora krokodiltårar som rullade ner för hans kinder. Det är då jag bara måse bita ihop och sen gå.
Jag minns när jag var gravid med Malte och skulle lämna Hampus på dagis, (dom där meningslösa 3 timmarna om dagen då man bara hann hem o vända ungefär), då blev Hampus jätteledsen några ggr när jag gick. Jag fick gå stora omvägar hem för att jag grät så mycket. Jag ville inte gå direkt hem fall i fall det var nån ute på gatan. Sen fortsatte jag att gråta dom återstående timmarna innan jag skulle hämta honom. Jag tänkte på hur jag någonsin skulle kunna älska ett barn till lika mycket som Hampus, och hur rädd jag var att jag inte skulle klara allt. Jisses, dessa hormoner vad dom gör med en!
Nä nu ska jag o John Blund gå å lägga oss!
Jag stämplar ut, tack för titten!
Vi stod en stund utanför innan vi blev insläppta och det är så roligt o se alla dessa förväntansfulla barn. Det spritter i benen och speciellt killarna sprang och klättrade överallt. Typiskt pojkar i den åldern.
Hampus gick in som om han hade gått på den skolan i flera år och gav mig en snabb kram och sen tyckte han att jag kunde gå, det här fixar ju han liksom.
Jag skulle så gärna vilja vara en liten fluga på väggen så jag fick vara med o se dom.
Tillbaks efter att ha hämtat en sprudlande glad Hampus. Han kom skuttande emot mig och var så lycklig. " Jag har fått två-nä tre nya kompisar mamma, det har varit jätteroligt idag!"
Åh som det värmde i mitt lilla hjärta att få höra det. Nu måste han bara gå å längta hela sommaren.
Det är ganska många föräldrar som man kände igen, jag vet inte direkt varifrån men det är väl från simskolan eller Ica eller nåt sånt.
Det skulle vara så roligt o veta hur andra ser mig, alltså om tex en av barnens föräldrar skulle säga att hon el han kände igen mig och sen då skulle beskriva mig. " men åå du vet hon med fräknarna" eller "du vet hon som har så kass hållning och verkar helt vimsig". eller "hon som alltid flåsar så in i bänken när hon kommer cyklande" Så svarar hennes man" jaaaja det vet jag precis vem det är!"
Stackars Malte mus blev jätteledsen när han insåg att jag inte skulle ta honom med mig när jag hade lämnat Hampus, han grät alldeles förtvivlat och ropade efter mig att han ville följa med mig. Hur hemsk känner man sig då? Stora krokodiltårar som rullade ner för hans kinder. Det är då jag bara måse bita ihop och sen gå.
Jag minns när jag var gravid med Malte och skulle lämna Hampus på dagis, (dom där meningslösa 3 timmarna om dagen då man bara hann hem o vända ungefär), då blev Hampus jätteledsen några ggr när jag gick. Jag fick gå stora omvägar hem för att jag grät så mycket. Jag ville inte gå direkt hem fall i fall det var nån ute på gatan. Sen fortsatte jag att gråta dom återstående timmarna innan jag skulle hämta honom. Jag tänkte på hur jag någonsin skulle kunna älska ett barn till lika mycket som Hampus, och hur rädd jag var att jag inte skulle klara allt. Jisses, dessa hormoner vad dom gör med en!
Nä nu ska jag o John Blund gå å lägga oss!
Jag stämplar ut, tack för titten!
Kommentarer
Postat av: susanne
Åh, så spännande!!! Undrar vem som är mest nervös? Du eller Hampus....jag gissar på dej. Blir säkert jättebra! De är liksom redo för skolan nu, det är ju en ny värld som öppnar sig för dem. Elias älskar skolan. Kram på er alla!
Trackback
