Anna & Knäckebröderna

Sitter här på jobbet, klockan är 20 i 9, och det är lika mörkt ute som om klockan vore 5 på morgonen! Ju äldre jag blir dessto sämre mår jag under vinter halvåret. Jag mår inte bra av detta ständiga mörker. När våren och ljuset väl kommer så undrar man hur man har stått ut så länge i mörkret. Men det är ju så, man har inte mycket val.

Nästa måndag ska jag till ett medium. Vi var på storseans i höstas och då vann jag en halvtimmes sittning hos ett duktig medium. Eva heter hon, har varit på två storseanser med henne och var lika imponerad båda gångerna. Hon kunde i detalj  beskriva en person som stod vid nåns sida, nån avliden släkting el vän etc och det var händelser som i princip bara den personen kan känna till.
 Min högsta önskan är att jag ska kunna få kontakt med min mormor o morfar. Jag saknar dom båda så ofantligt mycket, det går inte en dag utan att jag tänker på dom. Blundar jag så kan jag känna morfars doft och hur go han var att krama.
 
Jag kan se honom skina som en sol när han såg Hampus o Malte, hur han sträckte upp armen och ville ha en "high five" av Hampus.
Dom sista gångerna vi var och hälsade på så var han så ledsen, han grät så det skar i hjärtat på mig. Hans saknad efter mormor var så stor och jag tror inte han ville leva mer, han ville bara få vara tillsammans med sin själsfrände, sin bästa vän och tillika sin älskade. När mormor gick bort så försvann halva morfar.
Både mormor och morfar älskade barnen så mycket, dom satte dom på pidestaler och skulle göra vad som helst för dom.
Det är så synd att mormor aldrig fick träffa Oliver, hon blev så glad när hon fick veta att Danne o Maria skulle ha barn. Men jag vet att hon är med oss allihop ändå, på sitt sätt.
Jag har fått så många tecken på att hon finns kvar, men ännu inget från morfar, men det vet jag kommer.