om att vara alla till lags
Idag kommer en kär vän till mig och hälsar på.Vi har inte sett på länge nu så det ska bli jätteroligt.
Malte vaknade imorse och jag insåg att nu var det hans tur att få förkylningen. Hans näsa rann som en öppen kran och han börjar oxå bli hes. Hampus har ju varit så nu några dagar så det var väl inte helt oväntat.
Sigge började få ont i kroppen igårkväll och gick o la sig redan vid 8, först frös han och sen svettades han. Idag har han ont i halsen som bara den, men inte så ont så att han inte kan jobba inte!
Jag har haft en del funderingar över hur man funkar som människa. Jag är en av dom som vill vara alla till lags, jag ställer höga krav på mig själv. Jag kan inte se att folk bara kan tycka om mig, bara så där liksom.
Jag kunde ta på mig alla världens bekymmer förrut, om någon var lite stressad och därmed inte lika glad som vanligt - ja då var det jag som hade gjort fel-säkert.
Jag började rannsaka mig själv och försökte komma på vad jag hade gjort för fel. Och jag mådde riktigt riktigt dåligt när det var såhär. Det tog mycket av min energi.
Jag har svårt för att förstå hur man kan ena dagen hälsa glatt för att sedan nästa dag knappt hälsa alls, och många människor är ju så. Jag är mer typen som alltid hälsar glatt, oavsett vad jag har varit med om innan på dagen eller om jag har varit oense med någon.Möter jag sen min granne så hälsar jag ju som vanligt på henne ändå, hon förtjänar ju inte att jag ska snäsa åt henne.
Nu ser jag det annorlunda, jag har liksom fått lära mig att om jag möter någon som är lite sur eller tvär, då försöker jag tänka att det antagligen finns en anledning till att han är så, och det beror i n t e på mig. För varför skulle det göra det?
När jag hämtade barnen så var Malte jättesnorig, näsan rann och det var gul grönt snor..urk..
Barnen får vara hemma med mig imorron, man är inte på topp när man är förkyld och då e det skönare att vara hemma.
Jag hade som sagt min goda vän här idag och hon berättade om sin syster som har en son som är väldigt sjuk. Ända sen han föddes har han varit svårt sjuk. Han har svår epilepsi, har varit feberfri 4 dagar i hela sitt liv ( han är 2 1/2 nu) han har stomi och peg. Han kissa själv men det är allt. Han kan inte gå, hans tänder växer inte som de ska, han kan knappt se eller höra. Läkarna säger att han inte kommer leva länge, varje dag är ett mirakel. Nu på senare tid hade han haft andningsuppehåll.
Han är den enda i världen som har denna sjukdom så läkararna vet inte vad dom ska göra riktigt. Han har genomgått många undersökningar men dom kan inte bota honom.
Det gör mig så oerhört ledsen och jag lider så med hennes syster och hennes man. Gud bevare honom och hans familj.
När jag låg och läste för Malte nu ikväll så höll jag om honom länge, och det var så himla skönt att bara få hålla om honom.
Vad är jag utan mina barn - ingenting. Ingenting skulle spela nån roll om jag inte fick vara med mina barn. Det är dom som gör min värld, det är dom som betyder allt.
Nu ska jag pyssla om min sjuke sambo, han är väldans liten och eländig idag.
Jag kommer osökt att tänka på reklamen " ni kvinnor snackar om att föda barn...."
Jag stämplar ut, tack för titten!
KÄRLEK
nej, vad trist att killarna har blivit sjuka!!! Elias har fortfarande jättehög feber och tabletterna tar knappt ner febern, ibland inte alls..Jag känner igen mig så i ditt tänk med att ta på mig all världens bekymmer. Sån har jag alltid varit ...och är väl fortfarande. Konstigt att det är så med vissa människor. Ibland önskar jag att man kunnat dela upp den där empatin fifty fifty istället så tror jag att hela samhället sett lite annorlunda ut. Det blir lätt så att man till sist inte orkar mer...och då blir man sjuk...inte bra! Det lilla jag träffat dig Anna så måste jag säga att du är jättebra precis som den du är!!!! Kramar till er alla från oss alla...
Blev då berörd av det du skrev... Ibland undrar man verkligen vad som är meningen med vissa saker. Är så glad att du är min vän och jag håller med - du är jättebra precis som du är....
Love!!!!
