Anna & Knäckebröderna

Idag är jag en mycket liten människa på denna jord. Jag känner bara för att falla ner på knä och bara gråta.

Mitt älskade barn grät och var alldeles förstörd idag när jag skulle lämna honom på skolan. Han höll hårt i mig och bad mig om och om igen att inte lämna honom. Det är så fruktansvärt.

På ett sätt så måste man ändå vara stark och samlad själv och inte göra en stor sak av det men sen så vill jag ju inget hellre än att hålla om honom och säga att allt kommer bli bra.
När jag såg honom sitta på samlingen, alla barnen satt i en stor ring, och han tittar på mig med sina stora blå ögon och tårarna ramlar ner för hans kinder.
Det var en pojke till som var ledsen, men hans mamma hade gått därifrån och han satt alldeles för sig själv i en hörna och grät. Då gjorde det ännu mer ont mig och jag kunde än mindre gå därifrån. Inte ska mitt barn sitta helt själv och gråta och känna sig ensam.

Det verkar vara jättebra kompisar i klassen. En av dom tog med sig Hampus och sa att dom skulle leka. Hampus torkade tårarna så gott det gick och följde med. Han vände sig om, och då kom tårarna igen, och så sa han hejdå.
Jag fick hålla tillbaks mina egna tårar och gå ut. Fy vad hemskt detta är. Mitt älskade lilla barn.

Jag ringde dit nu, och nu åt dom frukt och Hampus mådde bra. Han hade tom berättat lite om Star wars och andra saker.
Jag skickar så mycket kraft till honom för tillfället att jag själv är alldeles matt.

---

Eftermiddagen hade gått bra och när jag kom o hämtade Hampus satt dom och åt mellanmål och han såg riktigt glad ut. Det var så härligt att se ett leende på hans läppar istället för stora tunga tårar ner för kinderna.

När vi cyklade hem, sa Hampus, " alltså mamma, jag menar inte att vara dum när jag säger detta men alltså du..jag blir faktiskt lite gladare när du väl har gått därifrån"
Jag frågade honom om han ville att jag bara skulle ge honom en kram och sen gå nästan direkt, då svarade han ja...
Ingen är gladare än jag om det funkar, och jag kan känna att han tycker det är ok.

En dag som idag när han höll hårt i mig för att jag inte skulle gå, då känns det inge vidare att bara bryta sig loss och gå.
På dagis var det lättare, där tog fröknarna honom i famnen och sa åt mig att gå. Här verkar dom inte ha tid att ta hand om  bara honom  i några minuter..
Jag känner att jag måste prata med dom om hur vi ska lösa det, ifall det inte blir bättre nu framöver. Hampus måste känna sig trygg, och han måste känna att där är nån som tar hand om honom.

Maria o jag ska ut på en powerwalk nu ikväll, ska bli så skönt. Skönt att få babbla av sig lite om allt som rör sig i skallen, jag har många tankar för tillfället, om det mesta. Ibland är det så svårt att sortera tankar och känslor som man har, det ena påverkar det andra och gör att man kanske inte alltid tänker så klart.

Jag stämplar ut, tack för titten!