Ett år av saknad

Idag är det ett år sen morfar fick sin hjärnblödning.
För ett år sen den 27 april var det söndag och Oliver skulle döpas. Alla var där, alla som stod morfar nära. Jag minns att han var så glad för att pappa var där, dom två kom alltid bra överens men tappade av naturliga skäl kontakten när mamma och pappa skiljde sig. Inte så konstigt iofs.
Morfar lärde Hampus att öppna kapsyler, stolt som en tupp var Hampus och jag tror aldrig förr att morfar hade druckit så mycket läsk, allt för att låta honom få öppna fler flaskor.

Jag tror aldrig att jag har skiljts åt från morfar en enda gång utan att ge honom en kram och en puss på kinden. Utom den söndagen, jag hann inte säga farväl för att hans färdtjänst kom och jag hann bara vinka till honom innan han åkte iväg. Om jag bara kunde få vrida tillbaks klockan och ge honom en lång kram och berätta för honom hur mycket jag älskar honom...att han är min hjälte och den jag ser upp till. Min älskade älskade morfar.


Vi var och hämtade våra pass nu ikväll dom skulle vara klara idag. Jag ser ut som en utomjording och Sigge liknar en terrorist...Hur fasen ska det här gå, om vi lyckas ta oss in i Grekland så lär dom aldrig släppa in oss i Sverige igen när vi ska hem.

Jag ska säga åt mig själv på skarpen att ge mig ut på en promenad ikväll, och gör jag inte det- ja då tar jag inte ansvar för vad som händer! Utegångsförbund kanske...

Dagens bästa bild


Det blev ingen promenad, det blev rockringstränande på Wii fit ist. Så här stod jag som en mupp och rörde på höfterna, nerrullade persienner såklart!
Jag har fått med mig Sigge nu så vi ska ta o spela lite golf, himla roligt det där Wii faktiskt. Bra köp!

Jag stämplar ut, tack för titten!



Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0