Anna & Knäckebröderna

Idag är en jobbig dag rent känslomässigt. Det är min mormors födelsedag. Hon skulle ha blivit 84 år idag. Det är ett och ett halvt år sen hon gick bort men ändå så känns det som om det vore igår jag höll om henne. Jag känner en enorm saknad, riktigt sådär så att det svider i hjärtat emellanåt. Jag vet att hon finns med mig hela tiden, jag önskar bara att hon gjorde sig "till känna" oftare.
På onsdag är det 1 år sen morfar dog.  Jag vill tro av hela mitt hjärta att dom är tillsammans nu, och att dom har en stor trädgård som dom fixar i hela dagarna. Dom har obegränsat med pengar vilket gör att mormor kan shoppa hur mycket hon vill-
det älskade hon. Morfar älskade sin lilla trädgård som dom hade, stor var den inte men han skötte den som ett barn. Allt var perfekt. Precis som han.

---

Hampus kom in till oss tidigt imorse och var alldeles förtvivlad. Han hade gråten i halsen och berättade att han hade drömt att han hade råkat hugga huvudet av mig.
" Jag hade två ödlor som jag skulle visa för dig men så råkade jag hugga av ditt huvud och jag blev jätte jätte ledsen. Mamma jag älskar dig så jättemycket, jag älskar hela min familj. kan du inte bara krama mig jättemycket?"
Älskade barn. Vi låg länge och bara höll om varann.



Jag hör inre röster idag i mitt huvud. " Du-måste-äta-en-nogger", säger dom om och om igen. Jag är rädd att jag måste ge vika där, jag orkar inte med dessa röster så jag får helt enkelt lyda.

Hampus börjar bli stor....jag måste inse det och jag måste ge honom lite mer frihet. Jag måste låta honom cykla lite längre bort än bara på gatan. Men det är inte lätt, i mina ögon är han ju liten....och det är han oxå men han måste få hänga på sina kompisar när dom cyklar. Jag måste inse att jag inte kan hindra honom hela tiden, då blir han utanför...Nu sitter jag här med världens ångest för att han fick lov att cykla en lite längre runda, iofs med grannflickan som är 3 år äldre, men jag kan inte se honom, det är nog det som är jobbigt. Träning träning är vad som gäller för mig. Han ska ju dock börja skolan. Jobbigt det där att släppa taget...lite i taget....

Vi har ju en tant som började ringa hit strax efter det att mormor dog. Hon heter Vera, precis som min mormor. Jag satt här och tänkte på att jag önskade mig ett tecken ifrån mormor, vad händer då? Jo Vera ringer! Hon har inte ringt på flera veckor nu. Det känns alldeles varmt i mitt lilla hjärta.


Med det så stämplar jag ut, tack för titten!