Funderingar...
Jag satte mig vid datorn och hade ambitionen att jag skulle fortsätta skriva på ett skolarbete, men istället öppnade jag upp mappen med foton från när barnen var små. Jag fylldes av så mycket känslor, dessa två underbara personer som jag älskar så ofantligt mycket.
Jag fylldes även av skuldkänslor, om jag hade kunnat hade jag åkt tillbaka i tiden och pussat dem ännu mer, jag hade haft dem i min famn mycket mer. Nu känns det som att det är mest bråk dagarna i ända...Fast det är nog inte så egentligen, men det känns så. Malte speciellt trotsar hela tiden och försöker därigenom att hitta vem han är och vart gränserna går. Vissa dagar känns det som att jag bara skäller, eller bara tillrättavisar.
Mitt i all trots så ska jag försöka att få min egen tillvaro att gå ihop, med skola och jobb och allt vad det innebär. Jag tycker att skolan är rolig och intressant, men just nu är det tungt. Jättetungt. Jag får liksom inte ihop konceptet. Många grupparbete, inlämningsuppgifter och mycket att läsa. Samtidigt som vi ska lära oss att ha kbt-samtal där vi både ska vara klient och terapeut.
Det är så mycket som snurrar just nu och jag har ingen kraft till nånting, jag saknar att vara social och framförallt saknar jag att vara glad. Men det kommer väl...Räknar ner till jullovet - samtidigt som ångesten då stiger eftersom då ska en mängd arbete vara klara oxå...
